Äntligen! Som jag har längtat! Äntligen fixade kroppen ett mil-pass igen. Det är drygt en månad sedan jag sprang en mil senaste. Milen eller strax över 10 km, är ju min absoluta favoritdistans att springa, så när kroppen inte har orkat den längden så känns det riktigt jobbigt mentalt. Att idag känna att kroppen fixade en mil känns bra. Dock fick pannbenet jobba ordentligt. Det var otroligt varmt och tungt från första stegen. Omgivningarna var fantastiska, men kroppen var inte riktigt på hugget.
Dagens pass blev tillsammans med maken. Vi sprang en av våra favoritrundor. Rapsen höll på att slå ut, men om en vecka är det säkert knallgult på denna runda. Längtar! Vi sprang ju bland öppna fält och solen gassade på rejält. Hade kanske varit ett smartare val att välja skogen idag. Men vackert var det och vätska under passet behövdes. Detta måste vara ett av de varmaste passen jag någonsin sprungit. Kändes som att huvudet ”kokade” när jag kom hem. Men så avslutade jag ju passet med 1 km uppförsbacken också… Vi bor väldigt vackert, men det är högst upp på ett berg!
På torsdag är Vårruset och jag har anmält mig till tidtagningsklassen. Jag inser redan nu att jag inte kommer att springa för något pers. Men jag hoppas kunna genomföra Vårruset utifrån den dagens förutsättningar och vara nöjd med det. Idag kändes kroppen tung och att ens försöka öka hastigheten kändes omöjligt. Så lika bra att ställa in sig redan nu på att ”bara” genomföra Vårruset och försöka njuta av folkfest och vår. //Vickan
Vilka underbara bilder och vilken miljö att springa i. Att bo mitt i stan har sina fördelar, men att bo som du gör känns ännu mer fantastiskt så här års.
Ja, jag älskar att bo nära stan, men ändå på ”landet”. Att bara ta på sig löparskorna och vara i skogen på någon minut är livskvalitet!! <3