Idag sprang mannen och jag årets längsta asfaltslöpning tillsammans. Jag gillar ju inte att springa på asfalt pga av mina benhinnor, men ibland är det bra att testa på olika underlag och att utmana sig själv lite. Vi fick ihop en runda på 14,2 km, varav 600 m var på grusväg. Det känns härligt att få tid att göra saker ihop och dessutom med ett gemensamt intresse. Benen känns betydligt mer stumma när man springer på asfalt än i skogen. Att avsluta med 1 km uppförsbacke tog slut på de sista krafterna.
Nu börjar vi spåna på om vi ska springa en halvmara tillsammans och om sommaren ska innehålla löpning på något nytt ställe. Har ni tips på halvmaror utan asfalt och fina ställe att springa på, så tar jag gärna emot dem. //Vickan
