Livet är verkligen som en känslomässig berg-och-dalbana just nu. Igår euforisk, idag känns allt skit. En ensam långpromenad i skogen för att rensa tankar. För mig är det som inte går framåt bakåt. Fast det kanske egentligen står still. Men jag tar det som bakåt. Har nog för höga krav på utveckling och mående just nu. Tårarna rinner okontrollerat av smärta när jag gör vissa rehabövningar. Hur länge ska det vara så här? Hoppas att lugnet i kroppen kommer tillbaka imorgon när jag får springa igen. //Vickan
