Lördag och dax för en efterlängtad milrunda tillsammans med löparvänner. Vi träffades som vanligt kl. 09.00. Vi sågs samma tid förra lördagen och då var det mycket snö kvar i skogen. Idag var all snö borta. Skogsstigarna och skogen var helt snöfria, förutom på några få skuggiga partier där det låg blankis istället. Solen värmde redan så här tidigt på dagen. Idag var vi fem som sprang tillsammans. Alltid lika glädjefullt att dela löparrundorna med dessa! Tyvärr hade jag samma känsla i benen idag, som jag hade i onsdags. Kramp i vaderna och låren helt stela och stumma. Efter uppförsbackarna kunde jag knappt flytta benen. På riktigt alltså. Nästan lite obehagligt hur underkroppen inte svarar på vad överkroppen känner. Kände mig superpigg i huvudet och andningen funkade bra, men benen ville inte alls som jag ville. En jobbig känsla att inte känna igen kroppen… Jag hoppas och tror att det är den nya antiinflammatoriska medicinen jag började äta i måndags som är anledningen. Några av biverkningarna kan vara muskelkramp och muskelstelhet och det är ju tyvärr precis så som jag känner. Nu måste jag äta medicinen för att axeln ska bli bra, så jag får väl bara acceptera läget. Men det är oerhört frustrerande när jag upptill känner att jag har massor av kraft och nedtill inte klickar alls med känslan. Tur att jag har ett starkt pannben och lyckades ta mig runt dessa 11 kuperade km.
Vilken lycka att ändå få komma ut i naturen i solen tillsammans med fina vänner och sedan avsluta rundan med afterruncoffee ihop! //Vickan
Idag var det jobbigt att springa. Fick stanna flera gånger för att skaka loss benen, banka på låren och stretcha vaderna. Solen, underlaget, naturen och sällskapet vägde dock upp otroligt mycket. Så slutbetyget för morgonens mil blir högt, men själva löpningen blev dock oroande och en dålig känsla i kroppen. Hoppas att det vänder snart.
