Tidigare sprang jag minst en milrunda i veckan. Sedan kom skadan i hamstringsfästet. Sedan i början av maj har jag inte sprungit mycket. Idag sprang jag dock min första milrunda sedan 8 maj. Det är över 7 månader sedan! Det som var extra kul var att jag sprang tillsammans med andra. Veronica skrev till mig på instagram. Hon bor i Stockholm, men var på besök i Norrköping över julhelgen. Hon var jättenyfiken på vår runda ”Fem sjöar runt” och frågade om jag kunde springa den med henne. Så kul att få visa upp mina hoods för andra! Marcus och Mattias följde också med oss.
Benen och skadan klarade av milen utmärkt. Men andningen var helt kaputt. Jag hade ju lite problem med detta innan jag fick Covid, men det har helt klart försämrats efteråt. På platten och nedför är det inga problem, men så fort det lutar lite uppför så tar andningen helt slut. Det är som att ett lock läggs på och hur mycket pannben jag än har, så går det INTE att springa uppför. Om jag stannar eller börjar gå, så kommer andningen tillbaka. Det är sååå märkligt att det bara är i uppförsbackar.
Vi visade i alla fall Veronica vår fina Fem sjöar runda. Igår när jag gick här var allt frostigt och fint. Idag var allt brunt, grått och dimmigt. Det blev några ”andningsstopp” ovanför backarna. Jag är tacksam att de övriga tog så stor hänsyn till mig när jag behövde stanna. Efteråt isvaksdoppade sig de andra tre, men jag stod lyckligt över. Vi drack kaffe och åt lussekatter på bryggan efteråt. Gott! Kul med nya bekantskaper via löpningen. Och härligt att jag och skadan klarar att springa en mil. Nu blir det helvila imorgon, för att se hur kroppen mår efter en mils ganska avancerad trailrunda. //Vickan
Veronica, Mattias, Marcus och jag.
Lunnsjön i total dimma.
Härligt gott med varmt kaffe och hembakade lussekatter efteråt.
Så synd att det fina krispiga och frostiga försvann från igår. De två fotona nedan är tagna på samma platser, igår (överst) och idag (nederst).
