I måndags fick jag ett besked om uppsägning. Vi (alla på min arbetsplats) har varit varslade sedan i februari, så att bli uppsagd var jag förberedd på. MEN på sättet det har skett kom som en chock. Jag har blivit lovad saker både skriftligt och muntligt under hela processen, men som sedan inte har hållits. Att bli orättvist eller felaktigt behandlad är något jag inte kan acceptera. Jag har under hela processen, sedan i februari, fått höra att det är turordningslistan enligt LAS som gäller. Nu när det blir skarpt läge, frångår arbetsgivaren den. Jag förstår ingenting. Mina kollegor och närmaste chefer förstår ingenting. Facket förstår inte heller. Och ingen kan förklara för oss. Det kändes som att jag sparkades ner i ett svart hål. Jag är stark, jag klarar motgångar och livets upp- och nedgångar. Men när jag blev behandlad på detta sätt, föll allt. Det finns så mycket mer att säga i detta, men jag väljer att stanna här. Min arbetsplats, mina kollegor och mina chefer är i alla fall fantastiska, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag har fått mycket stöd och kärlek av dem.
Jag behövde komma bort från alla jobbiga tankar, så jag ”flydde” till grannlandet. Jag hyrde en stuga i Fageråsen några dagar. 7 timmars bilresa upp och tårarna rann nästan hela resa. När jag landat i stugan och ska göra en kopp kaffe inser jag att jag glömt väskan med all mat och förbrukningsprodukter hemma. Då var det bara att sätta sig i bilen och åka ner till Trysil by igen och handla pasta, kryddor, toapapper, diskgrejer, kaffe, kaffefilter, soppåsar… Ja, allt man behöver i eget boende några dagar. Väl i stugan igen får jag börja med att dammsuga, då det är musbajs i hela stugan. Inte riktigt den starten jag önskade. Men när jag vaknade första morgonen och solen sken in genom stugfönstret, så var gårdagens minus bortblåsta. Dessutom köpte jag en otroligt vacker bukett rosor i Trysil by igår, bara för att jag är värd den. Det är på riktigt några av de finaste rosorna jag har sett.
Första dagen gick jag upp på Skurufjellet, min absoluta favoritplats. Jag var helt ensam på fjället. Jag satt på toppen av Skurufjellet i solen i flera timmar och bara ”var”. Jag lät tankarna flyga, tårarna rann, jag kände emellanåt ett riktigt lugn i kroppen, vackra och fantastiska vyer som gjorde mig tacksam, solen värmde mot ansiktet, tystheten, naturen samt mäktigheten i att vara själv på fjället. Vandringen blev inte så lång, men timmarna på fjället blev många vilket var underbart. Precis vad jag behövde, även om jag kanske inte riktigt kunde njuta lika mycket som när jag mår bra. För stunden mådde jag lite bättre. Naturen alltså❤️!//Vickan
HÄR är fortsättningen på min vistelse ensam i fjällen.
