Det har varit en vår som inte har varit min vår – kroppsligt. Jag var förkyld i en vecka i mitten av april och sedan blev jag förkyld igen i mitten av maj. Efter sjukdomen i maj satt hostan kvar i över sex veckor. Jag kände mig inte tillräckligt bra för att träna, så lunchpromenader var nästan det enda aktiva jag fick till. Det är otroligt frustrerande när man har kommit igång med bra rutiner igen och sedan går det massor av veckor när man inte kan fullfölja dem.
Förklimakteriet har påverkat mig otroligt mycket. Jag har haft det mesta av alla biverkningar man kan ha och inte kunnat ta hormoner då min kropp har slagit bakut varje gång jag har testat. Jag sover 3-5 timmar per natt, haft en stor viktuppgång som inte kan påverkas, ont i kroppen, hjärndimma, vallningar, svettningar, energilöshet… Så här har jag haft det i fem år nu och det blir ingen förändring. Jag har sökt hjälp hos vårdcentralen och kvinnokliniken flera gånger, men känner inte att jag har fått den hjälp jag behöver. Det är också frustrerande, att inte blir riktigt lyssnad på.
Jag längtar så efter att få sova en hel natt. Att kunna springa igen utan att få ont eller att kroppen säger stopp. Att känna mig pigg och social. Att komma i mina kläder. Att inte ha ont i leder. Att kunna fullfölja träning regelbundet under en längre tid. Att få vara Vickan igen!
Detta förklarar varför blogg och instagram inte har varit lika uppdaterad och frekvent som tidigare. Jag jobbar för, kämpat på och drömmer om att det snart ska vända… //Vickan
