Morgonen började i lycka och slutade i en mindre katastrof. Jag är så himla förbannad och upprörd nu. Såhär fyra timmar efter händelsen, är jag fortfarande gråtmild och benen är skakiga.
Jag hade sett fram emot att springa rundan genom tunneln idag. Jag tvekade lite först, eftersom maken inte kunde följa med. Jag gillar inte att springa själv längre sträckor. Men jag tog mod till mig och gav mig iväg vid 8. Underbart, kände mig fri och lycklig. Det var redan galet hett ute och svetten rann, men löpstigen, fågelkvittret och utsikten gjorde det superhärligt. Ända tills hundarna kom!! Helt plötsligt står 4 hundar och en kvinna ca 20 meter bort. 2 hundar är kopplade, 2 är lösa. Det är collies, så de ser ju så snälla ut. Jag ropar försiktigt till kvinnan att ropa till sig de lösa hundarna och koppla dem så att jag kan springa förbi. De två kopplade hundarna skäller och hoppar hysteriskt. Kvinnan har fullt upp med dem. Jag ropar flera gånger att hon ska ropa åt sig de lösa hundarna och koppla dem. Till slut skriker hon hysteriskt ”Jag kan inte”, vänder sig om och börjar gå tillbaka med de två hundarna i koppel. Där står jag kvar, ensam mitt i skogen med två skällande hundar, livrädd och har ingen koll på läget. Jag börjar gå sakta bakåt, säger Stopp och Nej flera gånger åt hundarna. Hjärtat slår galet fort. När jag stannar, stannar hundarna. När jag backar, kommer hundarna efter. Benen känns som stelopererad. Den större hunden reser sig på bakbenen några gånger. Efter en stund vänder hundarna om och jag vänder mig om och börjar försöka sakta ”springa” hemåt igen. Gråten bränner i ögonen, benen vill inte riktigt lyda mig – jag känner inte igen kroppens reaktion. Jag är både rädd, ledsen, arg, förbannad, besviken och begränsad.
Rädd för att jag inte hade någon kontroll över situationen. Ledsen över att min lycka så snabbt byttes ut till rädsla och ilska. Arg för att hundarna gick lösa, trots ”lag” på att de måste vara kopplade eller på koppellängds avstånd. Förbannad för att kvinnan inte kallade in sina hundar och bara vände ryggen till och gick därifrån. Trots att jag stod kvar ensam och hundrädd. Besviken på att rundan jag hade tänkt inte blev av och att jag inte klarade av att springa det jag tänkt mig på grund av kroppens reaktion av händelsen. Begränsad blir jag, då jag nu inte kommer att våga springa själv igen. Och det hatar jag! //Vickan
Bilden ovan togs precis innan hundarna vände om. Vågade inte ta upp mobilen före det. De ser ju hur snälla ut som helst på bilden… MEN det var de inte.
Bilderna nedan togs innan hundarna dök upp. Efter hundhändelsen var jag inte mig själv…
Naturvårdsverket skriver:
Naturvårdsverkets tolkning av lagen är att om en hund ska hindras från att springa lös måste den i de allra flesta fall hållas i koppel. Det är bara extremt väldresserade hundar som kan få gå lösa under tiden den 1 mars till den 20 augusti. I praktiken får hunden, om den är lös, vara högst någon meter ifrån dig. Du behöver ha sådan kontroll över din hund att det motsvarar ett osynligt koppel. Läs hela informationen här.
Agria skriver också om detta.
NT skriver också om ämnet hundar och koppel.
Alltså jag förstår dig mer än väl?… Oftast är hundägarna bra på att koppla när man ber dem, synd att man ska behöva be om det bara. Men jag blir så galet irriterad på svaret: ja men han är så snäll… Det skiter jag i – håll hunden kopplad! Tycker du agerade klokt, trots din rädsla. Ta hand om dig. Kram från Jennie
Så synd att du förstår, då har du ju råkat ut för samma känsla… Visst ska hundar och hundägare också få känna samma frihet som mig när jag springer i skogen – MEN det får inte vara på bekostnad av att någon blir rädd. Jag respekterar att inte gå för nära hundar/hundägare, då måste de respektera mig. Jag har tyvärr också hört kommentaren ”han är ju så snäll” alldeles för många gånger. Det kan hunden säkert vara, men man vet aldrig… Tack för din medkänsla. Kram Vickan
Jag förstår din känsla. Är inte hundrädd själv, men har varit med om liknande situationer i skogen när hundägare inte har haft kontroll på sina lösa hundar. Om man då lägger på en hundrädsla, så kan jag förstå att din kropp reagerade som den gjorde. Ändå imponerad att du lyckades hålla lugnet mot hundarna och backa. Hoppas att obehagskänslan lagt sig idag.
Tack! Jag är lite lugnare idag, men blir tyvärr fortfarande lite upprörd när jag tänker på eller pratar om det. Jag ska försöka att springa där snart igen, fast med sällskap – så att jag försöker dämpa min rädsla! Kram Vickan
Åh vad jag känner med dig. Jag vet inte hur många hånger jag har haft hundar som hoppat upp på mig (även om de är kopplade) och också sprungit efter mig. Jag skulle vilja kalla mig hundreserverad snarare än hundrädd men likväl knyter det sig ordentligt i magen varje gång och gråten är sällan långt borta. Det är ett så grovt övertramp! Jag avskyr hundägare som säger ”han är så näll” eller ”han vill bara hälsa” – hade jag velat hälsa hade jag haft hund själv! Ursäkta mitt orerande men det här upprör mig så. VARJE vecka! Hoppas verkligen att du snart lägger den här händelsen bakom dig!
Tack snälla Anna för din kommentar! Hundreserverad var ett bra ord. Jag var nog det innan denna händelse – har varit hundrädd, men tyckte att jag var på väg att komma ifrån det. Men nu blev jag visst hundrädd igen… Sov dåligt i natt, eftersom jag skulle springa första rundan efter i söndags idag innan frukost. Dock hade jag maken med mig idag och träffade faktiskt INGEN hund idag på löprundan. Så det blev en runda att njuta av helt och hållet!!Kram Vickan
Det gör mig såå ledsen att läsa det här,det är verkligen inte okey!!!
Har du inte full koll på hunden är det ju koppel på! Jag har hundar som ja jag har dem lösa så fort jag kan men har vi mycket folk runt oss är det koppel på om hundarna inte lyssnar för dagen(ja dagsform finns verkligen) så är det koppel på osv… För min del skulle jag skämmas ihjäl om mina hundar skrämde någon likväl som jag inte vill ha dem påhoppade av någon. Som motionär ska man aldrig behöva uppleva det du gjorde och i egenskap av hundägare vill jag be dig så mycket om ursäkt å den inkompetenta hundägare du råkade på och hoppas du kan känna dig trygg ensam i skog igen.
Det är verkligen hög tid att se om rätten att äga hund,finns allt för många okunniga o rent av olämpliga hundägare.
Tack för din kommentar Monica! Nästan varje löprunda får jag be en hundägare att kalla in och hålla i hunden. I stort sett alltid gör hundägaren det direkt och jag kan springa förbi och känna mig säker. Ibland får man kommentarer som ”men han är ju så snäll”. Hatar verkligen den kommentaren. Jag tror säkert att hunden är snäll, men det hjälper ju inte mig om jag ska springa förbi något som jag är lite rädd för. Tack å lov är händelsen som hände i söndags första gången jag är med om. Hoppas aldrig att den händer igen! Kram Vickan
Läste om det i FB-gruppen. Har själv stor hund och blir galen på alla andra hundägare som inte visar respekt. Du ska självklart kunna njuta i skogen. Det borde inte finnas någon tvekan på det. Jag är otroligt ledsen för att du och fler utsätts för sån respektlöshet från hundägare. Respekt är att kalla in hunden och lägga den vid sidan, och helst slänga på kopplet. Jag springer gärna med dig vid tillfälle!
Åh, är du en springande Åby-bo :-). Jag har blivit biten av en hund i min arm en gång när jag orienterade, så därav min hundrädsla. I stort sett alla hundägare håller ju i sin hund när man kommer springande eller kallar in den om jag ropar om det. Detta var ju ett ytterst ovanligt, men fruktansvärt tillfälle. Kram Vickan
Är ledare för ett gäng pojkar födda -05. Idag skulle de springa 3 km på tid. En av grabbarna kom in i mål lite snabbare än vanligt. Han grät och var väldigt rädd och pratade lite osammanhängande om att han blivit jagad av en hund. Hunden hade inte attackerat men sprungit efter honom. Efter en stund kom en kvinna, hund och flicka. Kvinnan pratade med grabben och bad så mkt om ursäkt. Förklarade varför hunden varit lös. Hon sa vidare att det var ett dumt beslut att träna hunden att komma när de kallade på hen när det va så många ute och sprang. Och att de aldrig ska göra detta någon mer gång när det är folk ute i spåren. Bra gjort av henne, men tyvärr så hjälper det inte denna grabben som förmodligen alltid kommer vara rädd för hundar och att springa i en motionsslingan.
Åh, förstår pojken precis!! Bra gjort att komma och be om ursäkt och dessutom verkar ju kvinnan ha fått sig en tankeställare själv. Men rädslan blir ju tyvärr inte mindre för det. Hoppas att pojken mår bättre nu!! Kram Vickan
Så fruktansvärt att behöva vara så rädd. Och jag förstår dig tyvärr!! Blir också förbannad. Varit med om liknande och jag kan inte springa en slinga nu pga detta. En schäfer hoppade upp på mig. Blev inte fysiskt skadad, men det sitter djupt psykiskt…
Ja, tack å lov så är inte jag skadad fysiskt heller. Men spåren inombords sitter djupt… Så tråkigt att du också är begränsad i ditt löpande. Kram Vickan