Idag var jag hos fysioterapeuten, eftersom min axel har blivit sämre igen. Trots två vanliga kortisonsprutor och två Lederspansprutor + en galet massa rehabträning blir det inte bra. Nästa steg är att träffa ortopeden igen och med största sannolikhet blir det operation av axeln. Jag gillar inte sjukhus och känner mig orolig. Jag som dagligen lär ut till mina elever att inte ta ut oro i förskott, är där själv nu! Skärpning Vickan!! Idag bröt jag ihop, men jag kommer igen👊! Ett möte i Norrköping tog kortare tid än planerat, så jag tog mig tiden att springa direkt när jag kom hem för att få ur mig oron. Det blev en riktig frustrationsrunda och ett frustrationsvrål på toppen av Yxbacken. Kroppen kändes tung och vartenda steg var pannben upphöjt i 10 kändes det som. Trots detta fixade jag 6 km och jag kände mig galet stolt att jag klarade dessa kilometer bara med pannbenet. Vrålet på toppen och känslan efteråt gjorde ändå att jag kunde vända måendet. Den värsta frustrationen försvann och nu ska jag acceptera läget och tänka att det bara kan bli bättre… Så nu är det dax att ta tag i en timmes jobb hemma, då mörkret har kommit och jag fick möjligheten att springa i dagsljus.
Jag behövde väga upp mitt svarta humör idag, så jag blev färgglad värre på löprundan – turkosa skor och löparjacka och cerisa kompressionsstrumpor och flipbelt. //Vickan
Panoramabild från Yxbackens topp.
Solen tittade fram🙌!
