Att springa ensam kan vara riktigt härligt – för att rensa tankarna och njuta av tystnaden. Att springa tillsammans med någon annan gör det definitivt roligare och dessutom kan jag springa andra rundor än jag vågar springa själv. Idag blev det en söndagsrunda med sällskap av Anna, som också är löpcoach hos Runacademy. Jag är så glad och tacksam över alla nya vänskaper jag har fått via löpningen!
Vi sprang Dvardalarundan. Jag älskar den här rundan på många sätt, men hatar den lite också. Det var här jag har blivit jagad av hundar två gånger, blivit förstelnad av skräck och maken blev dessutom påhoppad en gång. Så det är med lite skräckblandad förtjusning som jag springer denna runda. Men jag har bestämt mig för att hundhändelserna inte ska få begränsa mig.
Jag hade önskat innan passet att vi skulle springa i 6-6.30 fart, eftersom jag inte sprungit så här långt på länge och definitivt inte fått upp farten än. Anna var helt med på det. Jag skulle dock hålla koll på farten, då jag hade klockan. Vi sprang, pratade, jag var så glad (och andfådd🤪) att jag glömde bort att kolla klockan. Tittade till någon gång och då låg vi en bra bit under 6.30… Inga lösa hundar på hela rundan. En kanontrevlig start på söndagen. Jag ökade längden med 2,5 km och ökade definitivt farten från alla tidigare rundor efter sjukdomarna. Jag blev trött, men GLADtrött! Vi hade tyvärr mulet, men efter stretch och dusch var himlen blå och jag satt ute i solen på altanen och åt en andra frukost.
Tack för härligt sällskap idag Anna!! //Vickan
