Min löparhistoria

Löpning är verkligen bland det bästa i livet. Jag har haft en lång resa, men det är kanske tack vare den som löpningen har blivit en så stor och viktig del i mitt liv nu. Här kommer en kortare variant av min löparhistoria. Som barn- och ungdom sprang jag terränglöpning och orientering. Under gymnasietiden började benhinneproblemen. Då fick jag lägga ner löpningen. Hade ont konstant och testade en massa olika sätt att försöka bli av med problemen. Inget hjälpte. Tiden gick…

Jag pluggade till socionom och sedan direkt efter det till idrottslärare i Örebro. Under universitetstiden spelade jag volleyboll. Det funkade bra, även om jag hade känningar i benhinnorna. Det var som att framsidorna på benen ständigt sov. Utbildningen fixade jag, men löpning och hopp kunde jag i stort sett undvika att utföra. Jag flyttade tillbaka till Norrköping och började träna på Friskis. Dock fick jag hålla mig till pass utan hopp. Benhinnorna krånglade fortfarande. Jag fick diagnosen ”kronisk benhinneinflammation”. Det bestämdes att jag skulle opereras, även om utsikterna då endast var ca 50% att bli helt bra. Men det var värt att testa, jag stod inte ut med värk i benhinnorna längre. Men så blev jag gravid och operationen ställdes in (tack å lov för det så här i efterhand!!). Sedan var det småbarnsår, en övervikt efter sista graviditeten som inte var lätt att bli av med. En tennisarmbåge som värkte dagligen i två år…

Livet kändes som att det var emot mig. MEN, så kom vändningen. Jag började gå powerwalks. Kilona började försvinna. Efter några månader vågade jag mig till Friskis igen. Jag gick ner 15 kilo! Läs mer om det här.

I början av 2015 fick jag hjälp av min svägerska som är sjukgymnast, med ett återgångsprogram till löpning. Ett program på 12 veckor, med tre pass per vecka. Drömmen om att kunna springa igen började virvla runt i tankarna. Jag följde återgångsprogrammet till punkt och pricka. Läs mer om den resan här. Ett litet bakslag på vägen och en förkylning, gjorde att programmet tog 4 veckor längre. Men vad gör väl det… JAG KAN JU SPRINGA NU!!
På alla underlag.
Kort och långt.
Långsamt och snabbt.

Jag längtar alltid till nästa pass. Jag kan komma på mig själv att jag ler och då inser jag att jag tänker på löppasset jag ska göra senare på dagen. Jag har löparskorna med mig nästan vart jag än åker – det kan ju finnas möjlighet till att få springa… Att upptäcka nya städer, nya områden och nya miljöer via löpning är fantastiskt och underbart! När jag var i Thiva, en liten by drygt en timme utanför Aten, förra våren så sprang jag varje morgon. Ingen annan sprang där… Efter några dagar fick jag namnet ”the running girl”?! Jag har sprungit i många städer, jag har sprungit i fjällen, jag har sprungit ovanför trädgränsen, jag har sprungit i alla väder och årstider. Och jag längtar bara efter mer!! När vi planerar en resa eller semester numera, så kollar vi alltid upp att det går att springa där. En stor dröm är att få åka på en ren löparresa!

Tänk att livet går så mycket upp och ner. För bara fyra år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna springa igen… Och nu är det en av de viktigaste delarna i mitt liv! Det är aldrig för sent att förändra. Man ska gå efter sin egen dröm, inte härma någon annans. Vi har alla olika förutsättningar och möjligheter – men alla kan göra något!! Kan jag, så kan du! //Vickan

Denna bild tog fotograf Christian Johnson Lindblad på mig i Yxbacken till en artikel i Women’s health. Enda gången en fotograf har fotat mig när jag springer.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras