Leendet klistrade sig fast på läpparna

Som vanligt träffades vi kl. 09.00 för att springa en gemensam lördagsmil. Idag sågs vi vid Bergkulla i Svärtinge istället för vid Lillsjön. Vi ville se hur reflexbanan vi sprang i tisdags såg ut i dagsljus. Dagens gäng som sprang var Pär, Niklas, Cecilia och jag. Efter bara någon km stukade Cecilia till foten och fick tyvärr vända om tillbaka. Det var mycket uppför i början. Benen kändes tunga efter femte dagen i rad med löpning. Vid 3 km fick jag lägga mig först. Det finns tjusning med olika positioner i ”ledet” när man springer tillsammans, men att springa först tycker jag är det bästa. Då har du hela skogsvyn framför dig, kan läsa av naturen och stigen mycket lättare och vet ändå om att du har ett gäng härliga löpare bakom dig. Eftersom detta är min sista löpning innan operationen, ville jag få i mig så mycket löparkänsla jag bara kunde. Fram till km 4 var det lite tungt, men sedan vände det. Jag kände mig stark och pigg, leendet klistrade sig fast på läpparna och jag kände ett pirr i kroppen. Jag kunde inte låta bli några glädjetjut då och då. Det var en sådan underbar känsla, naturen var galet vacker, stigarna var smala, kluriga och tekniska, regnet piskade lite i ansiktet, geggan skvätte upp på skor och tights, fötterna kryssade över rötter och berghällar. LOVE IT!! 10 km traillöpning in på ”måbra-kontot” och ett fint minne att plocka fram de kommande veckorna då jag inte får springa. Naturligtvis blev det afterrun med kaffe, Vitamin Well och hembakade bullar. Mums! Tack för idag gänget. Runnershigh! //Vickan

Leendet klistrade sig fast på läpparna

Suuntorun

afterrun coffee

Jag hade ingen aning om att vi var så nära Ågelsjön när vi var ute och sprang. Tänk vilken bra långrunda man skulle kunna få till!!

Gamla NAIS-milen

Banprofil NAIS-milen

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras