Dag 100

Idag är det 100 dagar sedan jag opererade axeln. Dag 100 låter ju galet långt. Och jag kan lova att det känns som en evighet. 100 dagar i ett helt liv är absolut ingenting (om det är bra dagar!!), men när man inte har det så bra så är det väldigt lång tid. Jag var hos fysioterapeuten på morgonen idag och han var ändå nöjd med sista veckans utveckling av rörligheten (efter kortisonsprutan). Jag körde dessutom ett styrkepass på deras gym och det var skönt att få bli lite lätt trött av styrketräning. Nu pratar vi inga tunga vikter, men mer än bara luft iallafall.

Fysioterapeuten sa att min resa verkligen inte har varit en dans på rosor. På ett sätt kändes det skönt att få det bekräftat, att jag inte bara gnäller. Jag har en hög smärttröskel och vill helst inte klaga, men det har varit en otroligt tuff tid sedan operationen. Mentalt är det tufft att hela tiden få gränsen ”att bli bra på” framflyttad. I bästa fall kan jag använda axeln som jag önskar till min 50-årsdag i november. Då har det gått ett år. Jag vill ju vara obegränsad i min rörlighet och styrka NU, eller iallafall imorgon😉. Jag siktar på sommaren. Så det så👊!

Igår började jag dessutom ta medicin igen, antiinflammatoriska tabletter som jag ska ta en tid framöver. Jag har fortfarande en svullnad i axeln som måste bort. Det tar liksom aldrig slut känns det som… Hela tiden, trots att jag sköter mig till punkt och pricka utifrån vad läkare och fysioterapeut säger, så blir det bakslag på bakslag. När är det min tur att bara få se framgång av allt slit?

Förra veckan var tuff. Jag hade hoppats på positiva besked på återbesöket hos ortopeden, men istället resulterade det i en kortisonspruta och ny medicin utskriven. Dessutom flyttades ”gränsen” till när jag troligtvis kommer att kunna göra det jag önskar med axeln igen. Innan operationen var det sagt en månads sjukskrivning och kort rehabperiod. På uppvaket efter operationen fick jag veta att sjukskrivningen var tre månader istället och att rehab låg på 3-4 månader. Under mina första tre månader utvecklades inte rörligheten som önskat. Fysioterapeuten förberedde mig på upp till 6 månaders rehab. Och så flyttades ”gränsen” igen förra måndagen. Nu sa ortopeden att jag absolut skulle bli bra, men att jag skulle förvänta mig att det tog ytterligare 6-9 månader. Det är fjärde gången min efterlängtade ”gräns” och målsnöre flyttas framåt. Det känns tungt när målet inte blir när man har tänkt sig. Det finns dock bara ETT alternativ och det är framåt. Jag ska fortsätta att kämpa. Jag vet att jag har ett pannben av stål och jag tänker absolut inte ge upp. Men tvivlen kommer lite oftare än tidigare och det är skönt att få booster och pepp av er läsare! TACK för era personliga meddelanden!!!

Igår när jag hämtade ut min nya medicin på apoteket, så önskade apotekaren mig lycka till med axeln. Jag hajade till, då det inte stod något om just axeln på receptet. Det visade sig att han följer Life in a happy way och kände igen mig. Jag blev jätteglad när han sa att han gillar och inspireras av bloggen/instagram och att han ”gav sig tillkänna”. Lite generad kände jag mig också😊, att bli igenkänd live. Men det är alltid roligt, när någon kommer fram och frågar om jag är ”life in a happy way” eller när man får höra att någon blir inspirerade av Instagram och blogg. //Vickan

Axelrehab

Jag ser kanske lite arg ut på bilderna, men det är jag absolut inte😄. Snarare koncentrerad till max.

Styrketräning

Dag 100

Min nya medicin som jag ska äta under 2-3 veckor.

Ny medicin

19 kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras