Vad är det som händer med kroppen?? Jag känner inte igen mig själv. Ytterligare en löprunda när kroppen inte synkar alls med mig. Kramp i vaderna, vänster fot som sticker och känns som den sover typ, benen känns som stockar upphöjt i 2, andningen hänger inte med… Jag kan inte ens återhämta benen i nedförsbackarna. Mannen fick springa många extra små vändor idag, medan jag fick stanna och andas djupt och stretcha ut vaderna.
Mina sömnproblem eskalerade i höstas och jag var på flera läkarbesök. De kom fram till att jag nog kommit in i förklimakteriet (jag hade knappt hört talas om förklimateriet och än mindre att det skulle vara struligt och påverka så mycket). Jag fick iallafall medicin utskrivet och efter detta har faktiskt sömnen blivit bättre. Dock har jag gått upp i vikt (som en biverkning), trots att jag inte ändrat mina matvanor. Detta gör att allt blir väldigt tungt. Jag har försökt att gå ner i vikt, men det verkar stört omöjligt. Det här har jag ingen lust med. Dock är sömnen just nu prio ett, så jag försöker att acceptera läget. Men det känns tungt att inte få med kroppen på det jag vill och kunna njuta av det jag älskar. Jag har haft min beskärda del av skador och sjukdomar och så ska förklimakteriet börja strula för mig…
Dagens löprunda ser kanske harmonisk ut, där vid vattenkanten till Ågelsjön. Jag skulle gärna skriva att det var en energiboost och löparglädje deluxe, men idag var det till och med svårt att njuta av naturen. Tidigare har jag inte ens behövt tänka på vad som är positivt, då jag alltid känt lycka av varje steg när jag springer. Idag får jag väl ändå säga att sällskapet och utsikten var på plussidan. 9 km pannbenslöpning och det får jag ändå vara nöjd med. Snart hoppas jag vara tillbaka i min normala löparstämning igen. Jag ska vara det!! //Vickan
Paus för andning och vadstretch…
