Det här var definitivt en av de obehagligaste upplevelserna jag har varit med om. Strax efter midnatt vaknade vi av ett öronbedövande tjut. Brandlarmet! Jag skrek till mannen, vi drog på oss kläderna som låg närmast, jag slet åt mig mobil och handväska och så började vi springa mot EXIT. Vi bor ju på 46:e våningen, så det är sjukt många trappor att springa. Hela tiden tjöt brandlarmet. Jag fick inte med mig glasögonen, så jag såg inte helt klart. Vi såg INGA andra i trappan. Vi sprang och sprang nedför. Kändes som att det aldrig tog slut. Ingen aning om hur lång tid det tog. Det kändes på riktigt som att vi var i en skräckfilm. Vi visste ingenting. Larmet tjöt. Inga folk. Vart är branden? Springer vi rakt in i den snart? När jag äntligen tryckte upp dörren ut till friheten darrade hela kroppen. Utanför stod det massor av brandbilar och brandmännen gick och sprang fram och tillbaka. Det var väldigt lite folk utanför, för att vara ett hus med 56 våningar. Efter en stund fick vi veta att det var falsk larm. Någon på våning 47 hade skrikit ”fire”. Vi gick in i huset igen och det tog en bra stund innan de fick igång hissarna igen.
Benen var spagetti. Hjärtat hoppade nästan ur bröstkorgen. Huvudet tokbultade. Shit vilken obehaglig upplevelse detta var. Sån TUR att det bara var falsklarm. Men där och då upplevde ju vi att allt var på riktigt. Visst är det en upplevelse att bo på 46:e våningen, men efter nattens drama så kommer jag aldrig mer att bo på denna höjd. Vad hade vi gjort om det började brinna på våning 30 och vi inte kom ut???
Handväskan bestod av ett paket näsdukar och en liten flaska handsprit. Man tänker inte helt klart när man väcks mitt i natten av brandlarm🙃😅. //Vickan
Uppdatering: Jag har på riktigt aldrig haft så ont i mina lår tidigare. Efter trapprusningen 46 våningar ner, har jag i tre (!!!) dagar haft svårt att gå och att styra benen. De har vikt sig ibland, jag har liksom inte haft någon kontroll över benen. Riktigt obehagligt. Så fort jag stått still eller satt mig ner, kommer jag knappt igång att gå igen. Visst har jag haft enorm träningsvärk i låren tidigare (som när vi gick nedför hela Åreskutan förra sommaren), men då var det hanterbart. Det var det nästan inte nu.
Uppdatering: dessa två foton nedan tog jag dagen efter.
Security sa att alla dörrar var brandsäkrade. Njaaaa, det ser inte riktigt så ut va? Man ser ju rakt ut i korridoren runt hela dörren. Bilden är tagen inifrån lägenhet när det är släckt.
