Jag har tagit mina tre sprutor. Jag hade corona i juli 2020. Jag är försiktig och har verkligen anpassat mig efter restriktionerna. Sedan pandemin kom har båda barnen hunnit fylla 18 år, ena sonen har tagit studenten, jag och mannen har hunnit fylla 50 år, andra familjemedlemmar har haft jämna födelsedagar, mannen och jag har haft 25 år tillsammans. Alla dessa tillfällen har firats extremt litet eller inte alls med några andra förutom oss själva. Så jag har verkligen levt efter restriktionerna. Men, både jag och mannen arbetar inom skolans värld och har varit tvungna att vara på plats på jobbet. Barnen har gått i skolan. Så vi kan liksom inte isolera oss helt. Men det känns ändå inte rättvist att jag nu skulle drabbas igen. Jag har nu haft (har) corona för andra gången. Jag har ju absolut inte varit så dålig att jag har behövt läkarvård, men nu har jag varit hemma två veckor från jobbet och mår fortfarande inte 100. Jag har inte sprungit på 2,5 vecka. Det kryper i kroppen. Jag hade ju oturligt nog dessutom influensan i två veckor i december. Kan det bara räcka med sjukdom nu…
Jag hostar fortfarande. Hostan låter inte alls konstig, men det känns som att jag inte får luft för varje liten host. När jag går lugna promenader har jag tyngre andning. I trappan hemma, ökar pulsen rejält. När ska det vända? Jag skyndar långsamt helt enkelt…//Vickan
Sitter i bilen och gör PCR-test. Gjorde självtest hemma bara någon timme innan och det visade inte på att jag hade Covid. Märkligt ändå.
Självtestet jag gjorde hemma strax innan, visade ingenting.
Livet känns lite svartvitt. Sitter mest i soffan. Orkar inget annat.
Vackra tulpaner levererades utanför dörren av fina vänner.
När livet ger dig citroner – gör lemonad!
Nu hoppas jag att detta var promenaden ut ur Coronatunneln…
