Covid-19 från symtom till diagnos

Här sitter jag nu och känner mig lite ledsen och tom på något sätt. Idag fick jag besked om att jag har Covid-19. Hela våren har ju varit helt uppochner utifrån Corona och snacket vem som har och inte har Corona hör man i vilka sammanhang man än kommer. Nu är jag en av dem som har. Och då ska jag tacksamt säga att jag än så länge har klarat mig bra, eftersom jag tack å lov inte behöver läkarvård. Men ändå, känslorna, tankarna, vad händer nu? Här kommer min lilla berättelse om Covid-19 från symtom till diagnos.

Corona kom

Jag fick ganska omgående efter att Corona gjort ovälkommet besök i hela världen ändra på mina arbetsuppgifter. Eftersom jag arbetar på en gymnasieskola, stängdes den ner från en dag till en annan och vi fick helt ändra vårt arbetssätt. Jag har varit på jobbet hela tiden, men haft förmånen att arbeta hemifrån någon dag per vecka. Men i stort sett har jag varit på vår tomma skola varje dag. Alla kuratorssamtal och alla möten har skett via datorn. Jag som är van vid otroligt mycket fysiska möten varje dag, fick verkligen ändra om. Det gick över förväntan, men ack så tråkigt. Jag har varit noga med rekommendationerna hela våren. Samtidigt har jag tänkt att det drabbar inte mig. Mycket i livet är tråkigare nu – jag saknar kramar!!! Men både jag, min arbetsplats, familjen, vännerna och världen har nog också upptäckt några nya bra saker med detta – som vi förhoppningsvis tar med oss vidare i livet även efter denna pandemi.

Första symtomen

När terminen slutade var jag så galet lycklig, det var faktiskt mitt första läsår någonsin som jag inte haft en enda sjukdag. Jag kände mig frisk och pigg och såg verkligen fram emot en aktiv och social sommar. Men Corona stannade kvar. Så det blev inte riktigt som vi tänkt oss, men sommaren började bra ändå. Flera härliga löparrundor på morgonen eller förmiddagen. Precis det jag hade längtat efter. Jag skrev sommarmål och såg fram emot en mycket aktiv semester. Mannen fick symtom (feber och värk i kroppen) på fredagen, min första semestervecka. Jag kände direkt att en obehagskänsla kom i kroppen. Vi höll avstånd hemma, eftersom jag absolut inte ville bli sjuk. Trots detta, fick jag mina första symtom vid lunch på söndagen. Det gick fort. På förmiddagen kände jag mig superpigg. Så kom känningar i halsen och feber. Och med febern kom värken i kroppen. Mycket värk. Och en stelhet. Jag orkade inte ens titta på tv, låg mest bara i soffan. Och då var inte febern så hög, bara strax över 38 (ligger under 37 till vardags). Måendet gick lite upp och ner under söndag, måndag och tisdag. På tisdagen anmälde jag mig för att ta prov för Covid-19 på 1177.se. Jag brukar sällan ha feber och känslan i kroppen var inte som en vanlig förkylning. Jag fick tid först på torsdag förmiddag, så nu skulle jag vänta två dagar på att få ta testet. Egentligen ingen skillnad, för sjuk var jag ju oavsett. Men på något sätt hade det som jag inte trodde skulle hända mig, helt plötsligt kommit så nära!

Några symtom försvann, men då kom det några nya. Feber och värk upphörde, men då kom lätt hosta, snuva och andfåddhet när jag gick i trappor. En del nysningar hade jag också. En trötthet finns i kroppen hela tiden. Huvudet känns piggt, men kroppen orkar inte samma som jag tänker. Tappade lite matlust. Faktiskt mest sötsuget (vilket är det enda positiva med det här!). Tappade rösten bara sådär igår kväll. Den var tillbaka idag igen.

Testet Covid-19

Tydliga restriktioner om att inte åka kollektivtrafik och att inte gå inomhus på sjukhuset till provtagninsplatsen. Jag följde naturligtvis allt till punkt och pricka. För att smitta någon annan, det har hela tiden varit min stora skräck. Jag har inte varit så rädd för min egen del faktiskt. Jag kom lagom i tid, 5 min innan min bokade tid. Det står tre före mig. Vi håller stort avstånd mellan varandra. Säkert 7-8 meter. Vi får vänta lite då sekreteraren inte kommit med personnumren. Det står tre arbetsbodar uppställda på rad, omgjorda till provtagningsrum. En undersköterska kommer ut i full skyddsmundering: plastförkläde, handskar, munskydd och visir. Denna gång ropade de inte upp mitt namn. Jag står kvar och känner för första gången att jag blir orolig. Det tar bara några minuter för varje patient i provtagningsrummet. Mellan patienterna byter sköterskorna förkläde och handskar samt spritar av britsen. Det hela känns ganska overkligt. Som att vara i en filminspelning. Kl. 11.00 ropas ”Dahl” upp. Oj, min tur. Nu har kön växt. Det är säkert 10 som väntar. Och alla som väntar här måste ha en tid bokad via 1177. Jag går till ”min” sköterska och hon presenterar sig. Hon ber om mitt personnummer och frågar sedan om jag tagit ett liknande test innan. Jag säger att jag inte har det och då berättar hon hur det går till och visar en riktigt lång topsliknande sak. Hon berättar att det kan uppfattas som lite obehagligt och att tårarna kan komma, men avslutar ”glöm inte att andas”. Jag tackar för påminnelsen och vi skrattar till båda två. Ett ack så kort möte, men ändå så fint på något sätt. Tänk att denna undersköterska, i full skyddsutrustning, står och petar upp en lång tops högt upp i folks näsor hela dagarna. Bara det är ju en stor eloge. Sedan står hon ju dessutom där i värsta smittzonen. Det är lite svårt att höra vad hon säger bakom alla skydd, men det går. Hon frågar om jag är redo och topsen körs in genom näsan. Visst, det är lite obehagligt, men inte alls så illa som jag hade föreställt mig. Har hört historier om att det känns som att hjärnan vispas runt. Så var det inte alls. Inte så trevligt, men inte så farligt heller. Och tårarna brände lite. Det kändes dock som att tiden stod stilla, men sen säger undersköterskan att vi är färdiga. Jag får med mig papper med information om testet, om kommande provsvar och om smittspårning. Jag går omvägen utanför sjukhuset till bilen och känner mig lite gråtmild. Nu är jag en av dem. En av dem som kanske blir mer sjuk. En av dem som är smittad. Känslan var att känna sig ”spetälsk”. Jag kände mig som en virusbomb.

Väntan på provsvar

Att vänta på något är alltid jobbigt. Man vill ju ha svar på en gång. 1-4 dygn skulle det ta att få svar på provet. Eftersom det var torsdag, tänkte jag att det mest rimliga vore att få svar på måndagen efter helgen. Trots det gick jag in på mailen och kollade minst en gång i timmen… Och vad skulle det egentligen göra för skillnad?! För åter igen, sjuk var jag ju iallafall. Måendet gick fortfarande upp och ner. Kände mig nästan frisk emellanåt och så kom det stunder när jag knappt orkade sitta upp. Läste noga på om smittspårning och tack å lov så behövde jag inte informera någon. Jag hade inte träffat någon annan människa än familjen på mer än två dygn innan första symtomen, eftersom min man redan hade symtom. Man ska kontakta de man träffat ett dygn innan man upplevde de första symtomen. Klockan 16.03 på fredagen kommer ett sms och ett mail samtidigt. Jag har fått ett meddelande från 1177. Jag loggar snabbt in med Mobilt BankID och känner en förhöjd puls. Vad är jag nervös för? Jag blir ju inte mer sjuk av resultatet!?! Tänk vad tankar spelar en spratt ibland. Jag ser svaret med stora bokstäver: PÅVISAD. ”Ditt prov gällande covid-19 har nu analyserats och provsvarvisade att du har covid-19 (coronavirus SARS-CoV-2).” Jahopp. Då vad jag en av siffrorna i all statistik. En av 3510 personer som har testats positiv för covid-19 i Östergötland. Nyheten i Norrköpings Tidningar med senaste siffran kom upp bara några timmar innan jag fick mitt svar. Men siffran 3510 är ju bara de som har testas, naturligtvis är det många mer som har haft det men som inte hunnit testa sig.

Känslan efteråt

Jag fattar ju att jag är grymt lyckligt lottad, som inte har mer symtom än jag har. Med stor respekt och medkänsla för de som mår mycket sämre eller har anhöriga som har gått bort! Men jag måste få känna mina känslor. Jag måste få vara ledsen för att min semester blev förstörd, att jag inte får vara frisk och uppnå mina sommarmål. Våra semesterplaner föll och jag är nu inne på sjukdag 6. Fortfarande med symtom, som går upp och ner. Mannen kände sig tokfrisk efter 3 dagar. Tänk vad olika det kan bli, fast det startar med exakt samma symtom. Jag är sjukskriven, så visst har jag semesterdagarna kvar. MEN, min familj är ju lediga nu. De kan inte vara lediga när skolan börjar igen. Och jag som jobbar i skolans värld får ju inte ta ledigt när eleverna är i skolan, så när ska jag få min efterlängtade och sammanhållande semester? Dessutom är ju sommaren min tid. Det är då jag vill springa dagtid och umgås med vänner. Det är ju det som inte går alls nu. Jag bröt ihop lite, men kommer absolut igen. I det stora hela så inser jag ju att det absolut inte är världens undergång. Men för några minuter (ja, ok då – några timmar…), kändes det så. Nu får jag helt enkelt ändra mina sommarmål, njuta av det jag kan njuta av, försöka se saker på en annat sätt och tänka att jag kan få en veckas längre semester nästa sommar. För nu har jag ju dagar kvar att få vara frisk på. //Vickan