Jag har varit lite oaktiv här på bloggen senaste tiden. Kroppen har känts konstig och känslan just nu är lite halvt kaos. Jag har alltid längtat efter mina träningspass, men nu saknar jag motivation. Jag gör den rehab och de löppass jag ska, men de går mer på schema än känsla. Min skada har blivit lite sämre igen, trots att jag har skött min rehab ordentligt och att det har gått 11 månader (!!). Detta tär mycket på mitt psykiska mående, att inte få komma igång ordentligt med min löpning igen. Dessutom är jag mitt uppe i förklimakteriet, vilket gör att det händer saker med min kropp som jag har lite svårt att acceptera. Jag kan inte gå ner i vikt, trots att jag verkligen försöker. Jag har ökat 8 kilo sedan min skada och det är delvis pga förklimakteriet. Det har absolut inget med utseende att göra, utan bara min alldeles egna känsla när jag ska röra på mig och när jag ska försöka hitta något som passar i garderoben. Jag känns tung när jag springer, vilket inte är en känsla jag är van vid. Jag är stelare i kroppen. Jag har haft mens i 25 dagar i sträck. Jag har fortfarande ganska stora sömnsvårigheter. Och hjärndimma… Känns ibland som att hela hjärnan är full av gröt (mer än vanligt alltså😜). På detta så är även andningen när jag springer utomhus eller i uppförsbackar påverkad. Till viss del fungerar allergitabletter, men jag har även sviter kvar efter Covid.
Jag kan ta allt det där med förklimakteriet känns det som, bara jag får komma igång och träna som vanligt igen. Längtar efter att kunna springa varje dag om jag känner för det. Längtar efter att kunna springa så långt jag känner för och inte avsluta bara för att skadan känns av eller andningen inte funkar. Längtar efter att inte känna begränsningar. Längtar efter löparlycka och flow.
Eftersom jag vet hur otroligt mycket jag älskar löpningen, så fortsätter jag att springa i naturen och på ställen jag älskar. Snart kommer motivationen och flowet tillbaka. Så det så👊! //Vickan
